Pappa

I november fick jag hålla din hand för sista gången. Jag kommer aldrig mer få känna den trygghet och styrka som fanns i dina händer.
Men jag kommer alltid minnas. Känslan finns kvar inom mig för alltid. Jag kan ta fram den när jag saknar dig som mest och minnas allt du betydde för mig.
Dina händerna har lärt mig så mycket - att snickra, att laga fiskegarn, att sätta kakel, att lägga klinkers, att mura till husbehov...
När verkstan blev klar skulle det bli min tur att lära ut nya saker till dina händer - att tova, att väva, att bränna raku...
Vi hade fortfarande gemensamma planer framåt men dina händer och din kropp ville något annat. Under din sista vecka fanns ingen annan kommunikation än den som kunde ske mellan våra händer. Kanske hörde du vad jag sa, kanske inte, men jag vet att du kände att jag fanns där. Timme efter timme kramade du min hand tills du inte orkade längre...
Min yngste son, Jakob, tyckte det var orättvist att storebror Adam fått ha morfar i sitt liv mer än två år längre än honom. Jag håller med - jag tycker att det är orättvist att mina systrar fått ha dig i sitt liv många fler år än jag!



Tack pappa för allt vi gjort tillsammans!